11. Vem är som du bland gudarna, Herre?Vem är som du, härlig i helighet,värdig fruktan och lovsång,du som gör under?
12. Du sträckte ut din högra hand, och jorden slukade dem.
13. Du ledde med din nåd det folk som du återlöst,du förde dem med din makt till din heliga boning.
14. Folken hörde det och darrade, ångest grep Filisteens invånare.
15. Då blev Edoms furstar förskräckta, Moabs hövdingar bävade,Kanaans alla invånare smälte av ångest.
16. Över dem föll skräck och fruktan. Inför din mäktiga arm stod de som förstenadetills ditt folk drog förbi, Herre,tills folket drog förbisom du hade köpt.
17. Du för dem in och planterar dempå din arvedels berg,den plats som du gjort till din boning, Herre,den helgedom, Herre, som dina händer berett.
18. Herren ska regera alltid och för evigt.”
19. När Faraos hästar med vagnar och ryttare hade kommit ner i havet, lät Herren havets vatten vända tillbaka över dem. Men Israels barn gick rakt genom havet på torr mark.
20. Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en tamburin i handen, och alla kvinnorna följde henne med tamburiner och dansade.
21. Mirjam sjöng för dem: ”Lovsjung Herren, högt är han upphöjd!Häst och ryttare störtade han i havet.”