1. Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
2. lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
3. Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
4. Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.