7. Jag tänker om nattena på mitt strängaspel, och talar med mino hjerta; min ande ransakar.
8. Månn då Herren förkasta evinnerliga; och ingen nåd mer bevisa?
9. Är det så alldeles ute med hans godhet; och hafver tillsägelsen en ända?
10. Hafver då Gud förgätit att vara nådelig; och tillyckt sina barmhertighet för vredes skull? Sela.
11. Men dock sade jag: Dermed qväl jag mig sjelf; den Högstas högra hand kan all ting förvandla.
12. Derföre tänker jag uppå Herrans gerningar; ja, jag tänker uppå din förra under;
13. Och talar om all din verk, och säger om din anslag:
14. Gud, din väg är helig; hvar är en så mägtig Gud, såsom du, Gud, äst?
15. Du äst den Gud, som under gör; du hafver bevisat dina magt ibland folken.
16. Du hafver förlossat ditt folk väldeliga, Jacobs barn och Josephs. Sela.
17. Vattnen sågo dig, Gud, vattnen sågo dig, och ängslades; och djupen stormade.
18. De tjocke skyar utgöto vatten; skyarna dundrade, och skotten foro deribland.