15. Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.
16. Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;
17. Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.
18. Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.
19. Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.
20. Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.
21. Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;