18. Herre, låt mig icke till skam varda, ty jag åkallar dig; de ogudaktige varde till skam, och tystade i helvete.
19. Tystne de falske munnar, som tala emot den rättfärdiga hårdeliga, högmodiga och hånliga.
20. Huru stor är din godhet, den du dem, som dig frukta, bevarat hafver; och bevisar dem, som trösta uppå dig, inför menniskors barn!
21. Du förgömmer dem hemliga när dig för hvars mans trug; du förskyler dem i hyddone för de trätosamma tungor.
22. Lofvad vare Herren, att han mig en underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad.
23. Ty jag sade i mine häpenhet: Jag är bortdrifven ifrå dine ögon; likväl hörde du mine böns röst, då jag till dig ropade.