13. Jag är förgäten af hjertat, såsom en döder; jag är vorden såsom ett sönderslaget kärile.
14. Ty månge försmäda mig illa, så att hvar man skyr vid mig; de rådslå med hvarannan om mig, och akta taga mig lifvet bort.
15. Men jag, Herre, hoppas uppå dig, och säger: Du äst min Gud.
16. Min tid står i dina händer; hjelp mig utu mina fiendars hand, och ifrå dem som mig förfölja.
17. Låt ditt ansigte lysa öfver din tjenare; hjelp mig genom dina godhet.
18. Herre, låt mig icke till skam varda, ty jag åkallar dig; de ogudaktige varde till skam, och tystade i helvete.
19. Tystne de falske munnar, som tala emot den rättfärdiga hårdeliga, högmodiga och hånliga.
20. Huru stor är din godhet, den du dem, som dig frukta, bevarat hafver; och bevisar dem, som trösta uppå dig, inför menniskors barn!
21. Du förgömmer dem hemliga när dig för hvars mans trug; du förskyler dem i hyddone för de trätosamma tungor.