6. Och somlige togo fatt på hans tjenare, hädde och dråpo dem.
7. När Konungen det hörde, vardt han vred, och sände ut sina härar, och förgjorde de dråpare, och brände upp deras stad.
8. Då sade han till sina tjenare: Bröllopet är tillredt; men de, som voro budne, voro icke värdige.
9. Derföre går ut på vägarna, och alle de I finnen, kaller till bröllopet.
10. Och tjenarena gingo ut på vägarna, och församlade alla, så många de funno, både onda och goda; och borden vordo all fullsatt.
11. Då gick Konungen in, att han skulle bese gästerna, och såg der en man, som var icke klädd i bröllopskläder;
12. Och sade till honom: Min vän, huru kom du härin, och hafver icke bröllopskläder? Och han tigde.
13. Då sade Konungen till tjenarena; Binder honom händer och fötter, och kaster honom i det yttersta mörkret; der skall vara gråt och tandagnisslan.
14. Ty månge äro kallade, och få utkorade.
15. Då gingo de Phariseer bort, och lade råd, huru de måtte beslå honom med orden;
16. Och sände sina lärjungar till honom, med de Herodianer, och sade: Mästar, vi vete att du äst sannfärdig, och lärer Guds väg rätt, och du rädes för ingen; ty du ser icke efter menniskors person.
17. Så säg oss: Huru synes dig? Är det rätt, att man gifver Kejsarenom skatt, eller ej?
18. När Jesus märkte deras skalkhet, sade han: Hvi fresten I mig, I skrymtare?
19. Låter mig se myntet på skattpenningen. Och de fingo honom penningen.