11. Det besmittar icke menniskona, som ingår genom munnen; utan det, som utgår af munnen, det besmittar menniskona.
12. Då stego hans Lärjungar fram, och sade till honom: Vetst du, att Phariseerna förargades, när de hörde detta ordet?
13. Han svarade, och sade: Hvar och en plantering, som min himmelske Fader icke planterat hafver, skall uppryckas med rötter.
14. Låter fara dem; de äro blinde, och blindas ledare; hvar nu en blinder leder en blindan, så falla de både i gropena.
15. Då svarade Petrus, och sade till honom: Uttyd oss denna liknelsen.
16. Då sade Jesus: Ären I ock ännu oförståndige?
17. Förstån I icke ännu, att allt det, som ingår genom munnen, det går i buken, och hafver sin naturliga utgång?
18. Men det, som går ut af munnen, det kommer ifrå hjertat; och det besmittar menniskona;
19. Ty af hjertat utgå onda tankar, mord, hor, skörlefnad, tjufveri, falsk vittne, hädelse.
20. Det äro de stycke, som besmitta menniskona; men äta med otvagna händer, besmittar icke menniskona.
21. Och Jesus gick dädan, och kom i Tyri och Sidons landsändar.
22. Och si, en Cananeisk qvinna kom af de landsändar, och ropade till honom, och sade: O Herre, Davids Son, förbarma dig öfver mig; min dotter qväljs jämmerliga af djefvulen.
23. Men han svarade henne icke ett ord. Då stego hans Lärjungar fram, och bådo honom, och sade: Skilj henne ifrå dig; ty hon ropar efter oss.
24. Men han svarade, och sade: Jag är icke utsänd, utan till de borttappada får af Israels hus.
25. Men hon kom, och tillbad honom, sägandes: Herre, hjelp mig.
26. Då svarade han, och sade: Det är icke höfveligit att taga brödet ifrå barnen, och kasta det för hundarna.
27. Svarade hon: Ja, Herre; dock likväl äta hundarna af de smulor, som falla utaf deras herrars bord.
28. Då svarade Jesus, och sade till henne: O qvinna, din tro är stor; ske dig som du vill. Och hennes dotter blef helbregda i samma stund.